Har just läst ut Väninnorna och jag av Åsa Moberg.
Den är ställvis litet väl pratig och upprepande till karaktären men absolut läsvärd.
Att hon är nära väninna med såväl Märta Tikkanen som Birgitta Stenberg (bland andra) gör mig både imponerad och avundsjuk.
Tillika får boken mig att reflektera över egna nuvarande och tidigare vänskapsrelationer. Intressant!
En annan intressant tes ur boken är den om det selektiva minnet, hur vi själva väljer att komma ihåg vår historia. Hur vi ibland förvränger eller förtränger sådant som hänt.
Moberg och hennes väninnor har skrivit många brev till varandra, det geografiska avståndet och livsomständigheterna bidrog till detta.
Hur är det månne idag? Mail och sms iall ära men den nutida flyktigheten och staccatospråket gör mig bekymrad. Inte behöver vi fylla på bläckhornet och ta fram fjäderpennan igen men nog vore det väl synd om hela brevskrivartraditionen dör ut under vår generation och det pga vår oförståndighet och brådska. Vart har vi bråttom förresten? Slutet på historien vet vi ju, vi vet bara inte när sista kapitlet blir skrivet.
